Regnbågsdraken Iris & de sju hemligheterna

Detta är en varm och inspirerande saga om regnbågsdraken Iris som inte är som andra regnbågsdrakar. Läs om hur vänskap och en gnutta mod gör att man kan hitta de viktigaste superkrafterna av alla...att tro på sig själv och att våga vara sig själv. Följ regnbågsdraken Iris, eldflugan Olga och deras kloka vänner på en omvälvande resa genom urskogar, sjöar och berg i det förtrollade och magiska Tresticklan. Tresticklan är en avlägsen naturskog som är känd för sin mångfald av djur och växter. Här i dessa marker bor inga människor men det finns sagolika varelser som vet mycket mer än vad de flesta andra vet. Det är detta som gör Tresticklan både förtrollande och magisk. Den glesa och karga tallskogen är så omåttligt hög att man knappt kan se topparna från marken. På natten är mörkret så mörkt...att man nästan kan ta på det. Det är lätt att gå vilse i den här skogen. Över berg, sjöar och myrmarker hörs varje kväll ett sorgset rop från en liten regnbågsdrake och aldrig kommer det något svar. Inte ens ett litet eko. För länge sedan, när Iris var en liten regnbågsdrake, lekte hon med de andra drakbarnen högst upp på berget Orshöjden. Hon såg sig inte för och plötsligt ramlade hon ner i ett djupt hål. Hon åkte kana långt in i berget i en lång underjordisk grotta och landade till slut bredvid det djupa Bråtvallstjärnet. Ingen såg när hon försvann ner i hålet. Iris mamma och pappa letade alldeles förtvivlat efter sin lilla drake men ingenstans kunde de hitta henne. Alla i flocken visste att snart skulle de resa vidare till nästa ställe. Regnbågsdrakar flyger från plats till plats med jämna mellanrum och det var dags att lämna Tresticklan. Den dagen de lämnade lilla Iris kvar blev himlen full av mammans och pappans tårar. För var dag som gick försvann hennes vackra regnbågsfärger en efter en till dess hon var alldeles grå. Grå som en gråsten. När hon försökte spruta eld blev hon hes som en kråka och ut kom ett moln av gammal aska. Till slut hade hon helt glömt att hon var en regnbågsdrake som kunde spruta eld och flyga högt över alla berg, dalar och sjöar. Hon hade till och med glömt alla sina vänners glada skratt. En kväll hör hon ett surrande ljud. Hon kikar i ögonvrån och ser att det är en eldfluga. Iris är van att ingen vare sig ser eller hör henne. Hon suckar djupt och tittar bort igen … Eldflugan får syn på Iris. Hon flyger närmare och säger: — Varför är du så ledsen? Iris tittar på eldflugan med ögonen fulla av tårar och snyftar: — J-jag känner mig så ruskigt ensam och r-rädd. — Men du är ju en ... en regnbågsdrake, säger eldflugan. — Ä-är jag ... verkligen en r-regnbågsdrake? Jag är ju grå som en g-gråsten, säger Iris med darrande röst. — Jag heter Olga och jag kan hjälpa dig. Vi ska finna dina färger. Vi ska leta upp dina sju ädelstenar. I varje ädelsten bor det en hemlighet och dessa hemligheter ger dig superkrafter. — Ä-är det verkligen s-sant? frågar Iris och torkar sina tårar. Hon ler lite för första gången på väldigt länge. — Jag vet att jag kan hjälpa dig. Jag ska lysa upp vägen för dig så vi hittar det vi ska. Egentligen vet du allt redan. Du har bara glömt, konstaterar eldflugan Olga med bestämd röst. Iris tittar med stor förundran på Olga och kan inte tro att det är sant. Följande dag sitter Iris och Olga inne i grottan. Molnen är alldeles svarta och det blåser upp till storm. Blixtarna lyser upp himlen och åskan dundrar så det skakar i grottans väggar. Regnet öser ner. Kylan drar in i grottan och Iris kurar darrande ihop sig med Olga. Hon är fortfarande ledsen men känner att tryggheten sakta har börjat komma in i hennes hjärta. Hon är inte längre ensam. — Se på skogen där borta! Träden är inte rädda. De vet att stormen snart är över och att solen kommer tillbaka. Det mörka är aldrig mörkt särskilt länge och när det är som mörkast är ljuset inte långt borta. Man behöver lite mod och man behöver vända sina ögon mot ljuset, säger Olga. — Det börjar kännas annorlunda, säger Iris mellan åskknallarna. — Det går att känna sig trygg i alla sorters väder, säger Olga. — Ja, jag tror på dig, säger Iris. — Hämta då ädelstenen där blixten slog ner alldeles nyss, säger Olga. Iris blåser bort några brända löv och där under ligger en röd rubin. Hon tar den i sin hand. ”Poff!” Hela Iris blir lika röd som rubinen och första hemligheten är funnen. — Wow, säger Iris. — Nu har du förstått att du är lika modig och trygg som träden, säger Olga. Nästa dag beundrar Iris sin nya röda fina färg och dansar av glädje. — Kom så ska vi leka, säger Olga. — M-men jag har aldrig haft några v-vänner och jag vet inte hur man gör, säger Iris. — Kom bara, säger Olga. Hon springer ner till sjön och hoppar rakt ner i vattnet så det skvätter runt henne. Olgas självlysande lilla rumpa guppar i vågorna. Nu kan Iris inte motstå att hoppa efter och hon leker som om hon aldrig har lekt förut. Ett stim av fiskar i alla nyanser av orange hoppar och leker tillsammans med Iris och Olga. — Tänk att det är så jätteroligt att leka, säger Iris och skrattar så att hon nästan kiknar. — Titta, den här spindeln kan gå på vattnet! Hur kan det komma sig? undrar Iris. — Den kan gå på vattnet för att den vet att den kan. Det är en skräddare och det är en insekt och inte en spindel, säger Olga som vet allt. Iris hör inte svaret, för hon är fullt upptagen med att titta på hur skräddaren springer hit och dit på vattenytan. Plötsligt ser hon en solsten på de glittrande vågorna. Det är som om skräddaren visade vägen. Det händer liksom magiska saker som hon inte kan förstå.