Med bronset kom svärdet. Och med svärdet kom kriget. Att handelsnätverk med centrum på Jylland styrde Europas handel med koppar och tenn är en hypotes som sedan två decennier vunnit allt mer erkännande. Det är därför intressant att det nu går att konstatera hur stor mobiliteten även inom Norden var under denna tid. Med strontiumanalys går det att fastställa att många av de magnifika ekkistebegravningarna i Danmark innehöll skeletten efter män som kom från Sverige.
Vad som är lika okänt och som kanske förklarar dessa emigranter, är att några av Europas allra första svärd, bl a det berömda Bragbysvärdet, hamnade i Mälardalen. Var koppar till dessa svärd kom ifrån kan man nu också med stor tillförlitlighet svara på – alla gruvor har nämligen sitt eget ’DNA’. Efter utgrävningar längs E4 norr om Uppsala så har en svärdsknapp hittats av samma typ. Här leder spåren tillbaka till vad som en gång var Nordeuropas första högcivilisation.
För att följa bronset, svärdens och människornas öden under nordisk bronsålder så har vi alltså numera ny teknik, som kompletterar den arkeologiska genetiken. I den här boken kartlägger vi med hjälp av dessa hur de gemensamma rötterna ser ut och de folkförflyttningar som förklarar varför vi råkar ha en hel del gemensamt bl a med sydalpinska Tyrolen, liksom med de gamla frygierna som under denna tid flyttade söderut till Mindre Asien, men som en gång levde vid Östersjön.
Gudarna är den svenska historiens första namngivna individer. De är inte bara vad som ger berättelsen dess färg; naturvetenskapliga fakta kompletteras av och bekräftar kulten – och vise versa. Folkrörelserna åtföljs ju av dessa gudar och genom jämförelser mellan de ursprungliga indoeuropeiska gudarna och våra asar och vaner, kan vi göra sannolikt hur den germanska Huldran färdats söderut med sabinerna för att till slut bli romarrikets främsta gudinna: ljusbringerskan Juno Lucina. Huldran var också med stor sannolikhet förebild för den äldre runradens drottning.
Den första svenska vikingatiden inleds i yngre bronsålder, och det är med solkungen i Håga den största mängden guld läggs i en nordisk grav under hela denna epok. Att hög- och brandgravskicket kommer hit har en koppling till gudar som Heimdallr och Ullr och till de båda nordiska dioskurerna, Algiz, samtliga dessa är även de på plats i runraden. De har liksom mytens ringar och svärd ett mycket långt förflutet och deras färd till oss kan bl a ha med de trollkarlar att göra, med vars guldhattar solens och månens rörelser går att avläsa, exakt matematiskt, 3 000 år före vår tid. Och, jodå, visst finns det även en trovärdig förklaring som knyter våra urgamla trojeborgar till antikens Troja!
Magnus Stenlund (f. 1962) har ägnat sig åt sitt svenska historieprojekt sedan 2012. Det här är den andra boken i en trilogi. Den första heter Blodet och jorden (2022) och behandlar neolitikum, med de allra senaste arkeogenetiska rönen som stöd för Eddaberättelser och myt, som nu visat sig vara sanning – Sverige var de germanska folkens Urheimat.