Glöm den romantiska bilden av den lungsjuka, olyckliga fröken Södergran som isolerad i det fjärran Karelen knåpade på sina dikter, under påverkan av manliga auktoriteter: den svekfulle älskaren, Nietzsche eller Kristus. Istället lyfter Ediths jag fram den Edith Södergran som givit 1900-talets kvinna ett nytt språk.
Ebba Witt-Brattström finner hennes rötter i den livaktiga miljön i skolårens Petersburg, där också den politiska kampen mot tsaren men inslag av messianism och terrorism är viktig. Ediths jag placerar Södergrans debut på tiotalets livaktiga kvinnolitterära scen i Europa med namn som Lou Salomé, Ellen Key, Zinaida Hippius, Else Lasker-Scüler och Anna Achmatova. Edith Södergrans högstämda period tolkas som ett försök att vara Nietzsche - som kvinna. I västerländsk kultur är "den sköna kvinnans död" ett älskat motiv. Ediths jag visar hur Södergran använder sig av det för att skapa det starka "jag" som utmärker hennes diktning.