This doctoral thesis proposes the philosophical concept of ontopoetics in relation to an artistic practice of sound and listening. The concept of ontopoetics is used as the backdrop of the developed notion of techniques of ecstasy essentially as an intermediary between listening and language. Ontopoetics becomes the bridge between the archaic and contemporary man.
The research is practice-based but nevertheless finds a form of dissemination where the word, the sound and the image work together like a body.
Through placing the shaman and the mystic (the ones who originally wield the techniques of ecstasy) as the figure of our present-day artist the thesis offers a more immersive understanding of the artist, and the possibility of imagining how sound, listening and a form-of-life (understood as a way-of-being-in-sound) still can be considered as a way and method of shaping our world.
On an equal level of importance, the thesis consists of several musical compositions which extend and materialize what in the thesis is proposed as potentiality and the condition for making music.
This interdependence of sound, word, and image (the tracing of sound) is given its own importance in the realization of a strategy of sound. A method, but at the same time not; the strategy gives way to this thesis’s tentative conclusion. Listening is a way of knowledge, through listening the world emerges. And this knowledge is accessible through music’s immediacy of expression.
Throughout the thesis the work on sound is given predominance. However, a rich material of dialogue partners of both musical, artistic, and philosophical characters is included, most prominently exemplified by the writing of Lotta Lotass where the thesis’s strategy of sound finds a dialogue partner – a dialogue also with the philosophy of Immanuel Kant, Martin Heidegger, Simone Weil, the ravings of Antonin Artaud and Giorgio Agamben as well as the music of Diamanda Galás, Giacinto Scelsi and Luigi Nono. The author of this work, places them in a strange and shared space, where the artist and the shaman are brought to a common, wordless, end in a music which is as much sound as silence.
I denna doktorsavhandling utforskas det filosofiska begreppet ontopoetik i relation till en konstnärlig praktik där musik (ljud) och lyssnande står i centrum. Begreppet ontopoetik används som bakgrund till det i avhandlingen centrala resonemanget om extatiska tekniker. Extatiska tekniker ses i huvudsak som en evig länk mellan lyssnande och språk och blir till ett mer djuplodande och samtidsfilosofiskt ramverk genom införandet av det ontopoetiska. Ontopoetiken blir i denna avhandling bron mellan det arkaiska och den nutida människan.
Min avhandling är ett exempel på ’praktikbaserad’ forskning, men det i en form där ordet, ljudet och bilden samverkar som en kropp.
Genom att spegla schamanen och mystikern (ursprungliga användare av extatiska tekniker) gentemot konstnären av i dag ger avhandlingen en fördjupad förståelse av konstnären och möjliggör inblicken i en poetik där ljud, lyssnande är en livsform (förstått som ett sätt att vara-i-ljudet) som fortfarande är det sätt på vilket vår värld formas.
Schamanen och mystikern är också vägvisare till ett utforskande av ontopoetiken som ett sätt att förstå ljud, lyssnande och kommunikation – det är något som föregår tolkad mening, men är ändå kunskap.
Flera komponerade verk av författaren i detta sammanhang av likvärdig status som avhandlingstexten – utvidgar och materialiserar det som i avhandlingen föreslås som potentialitet och villkor för det ontopoetiska.
Denna ömsesidighet mellan ljud, ord och bild visas tydligast i det som i avhandlingen kallas en strategi för ljud i kapitel 5. En metod, men samtidigt inte; strategin ger plats och visar på den process som leder fram till denna avhandlings försiktiga slutsats, eller snarast anmodan: lyssnandet är en väg till kunskap. Genom lyssnandet framträder världen. Denna kunskap står oss till buds genom musikens omedelbara uttryck.
Avhandlingen genomsyras av resonemang och exempel på en praktik och en filosofi om ljud och musik. En omfattande författardialog upprättas, av både musikalisk, konstnärlig och filosofisk karaktär. På det skönlitterära planet är den framför allt exemplifierad av författaren Lotta Lotass, för det filosofiska utgör Immanuel Kant, Martin Heidegger, Simone Weil och Giorgio Agamben navet. Antonin Artaud, Diamanda Galás, Giacinto Scelsi och Luigi Nono är de främsta företrädarna för konsten och musiken. Författaren till denna avhandling placerar dem alla i ett märkligt och delat rum, där konstnären och schamanen förs till ett gemensamt, ordlöst slut i en musik som är lika mycket ljud som tystnad.
ArbetstitelTechniques of Ecstasy: Rumori - Tracing Sound
Standardpris279.00
Illustrerad Orginaltitel
Åldersgrupp
BandtypHäftad
Recensionsutdrag
Läsordning i serie98
MediatypBok
AvailableToOrder IsContractProduct Inlaga
Sidor395
Publiceringsdatum2023-11-03 00:00:00
FörfattareEsaias Järnegard
Kort BeskrivningDissertation in Music at, Academy of Music and Drama University of Gothenburg.
This doctoral thesis proposes the philosophical concept of ontopoetics in relation to an artistic practice of sound and listening. The concept of ontopoetics is used as the backdrop of the developed notion of techniques of ecstasy essentially as an intermediary between listening and language. Ontopoetics becomes the bridge between the archaic and contemporary man.
I denna doktorsavhandling utforskas det filosofiska begreppet ontopoetik i relation till en konstnärlig praktik där musik (ljud) och lyssnande står i centrum. Begreppet ontopoetik används som bakgrund till det i avhandlingen centrala resonemanget om extatiska tekniker. Extatiska tekniker ses i huvudsak som en evig länk mellan lyssnande och språk och blir till ett mer djuplodande och samtidsfilosofiskt ramverk genom införandet av det ontopoetiska.
Storlek
Färg
IsBokinfoProduct SeriesTitle
erpOwnsPrice BokinfoStatusCode21