Hur vet man om ett konstverk är genialiskt eller ett haveri? Finns det någon man kan fråga?
Den 27 mars 2022 går Claes de Faire på Dramaten och ser en uppsättning av Strindbergs Fröken Julie i regi av Marie-Louise Ekman.
Knappt har pjäsen börjat förrän Krister Henriksson, som spelar Jean, kommer av sig och vänder sig mot publiken och ber om att få börja om. Efter bara någon minut händer det igen, nu kräver han att få upp manuset på scenen. Han verkar inte komma ihåg några repliker alls. Men pjäsen bryts inte.
Marie Göranzon, som spelar Julie, går plötsligt ur rollen för att ta ett telefonsamtal från sin man, Jan Malmsjö, som sitter hemma och väntar på att hon ska komma hem.
Den fjärde väggen mellan skådespelarna och publiken bryts ideligen och skapar oro och förvirring hos publiken. Vissa muttrar och lämnar salongen i protest, andra skrockar högt och tycker att det är storartad teater. Reaktionerna växlar mellan ”Krister Henriksson har tappat det helt!” och ”Marie-Louise Ekman är ett geni!”
Claes de Faire går hem den kvällen med en känsla av frustration. Vad har han bevittnat? Ett gigantiskt konstnärligt haveri eller en genialisk nygestaltning signerad Marie-Louise Ekman?
Frågan plågar honom. Så mycket att han stannar hemma från jobbet och börjar forska i pjäsens och skådespelarnas historia. Hans sökande efter svaren tar helt över hans liv och leder honom till slut till en hemlig myndighet där berättelsen tar en oväntad vändning: Haverikommissionen för kultur.
I sin femte roman utforskar Claes de Faire med satirisk udd och stor kärlek till konsten den hårfina gränsen mellan fiasko och framgång och frilägger reglerna för det sköra, förtroendefulla samspelet mellan konstnärerna och deras publik. Kanske är det så, i en tid av statlig kulturkanon och ett till synes oändligt utbud av information och kultur, när inga smakdomare längre finns och alla auktoriteter har abdikerat, att vi behöver riktlinjer för att veta vad vi ska tycka?
Följ med Claes de Faire på teater! Ni kan aldrig ana vad som hände sen.