I Sju grenar förgrenar sig språket i sju sviter: det är färder genom staden och samtiden, det är dikter med drag av vaggvisa och ballad, tankespråk, besvärjelse och gåta. Dikterna utforskar gåvans väsen och kretsar kring släktens och arvets betydelse, de undersöker språkets gränser och möjligheten att ”säga smärtan”. Och de lovsjunger tiden och tillvaron, både den välkända vardagen och främmande, avlägsna världar.
Tillsammans bildar de sju grenarna ett sjungande, strömmande språkträd. Det är en tänkande och klingande dikt som förmedlar frågor, förundran, fasa – och frihet.
Raderna ur natten, genom natten fram, så fort:
säg det närmare
och gå till urskogen
du har ju själv sett utan ord att
grenarna är strömmande
och bladet bortryckt från din mun
Katarina Frostensons diktning är en byggnad i ständig rörelse där de olika verken förbinds med varandra genom bilder och klanger som förskjuts, återkommer och utvecklas.
I varje bok stäms instrumentet, Frostensons språk, på ett nytt sätt men det går alltid att känna igen dess öppenhet, musikalitet och rikedom på tankar och infall. I den nya diktsamlingen Sju grenar för hon sitt språk vidare i en mer reflekterande och eftersinnande ton, men likafullt ljuder och klingar det.