Bruno Schulz föddes 1892 i Drohobycz, där han sedan bodde i hela sitt liv, förutom ett par år då han studerade arkitektur i Wien. Han var bildkonstnär men arbetade som tecknings- och slöjdlärare i ortens läroverk. 1942 mördades han av en tysk SS-officer i en räd mot stadens judar i ghettot.
Under sitt liv fick han endast två böcker publicerade, berättelsesamlingarna Kanelbutikerna (1934) och Sanatoriet timglaset (1937). Deras tillkomst var lite speciell. Han skrev de enstaka historierna i brev till sin väninna Deborah Vogel i Lwów, som var författare och kritiker. Hon uppmuntrade honom att skriva fler och såg så småningom till att de också blev publicerade.
Böckerna blev mycket uppskattade för sina drömlika beskrivningar av de mest vardagliga av händelser och fantasifulla omtolkningar av verkligheten. Hans författarskap ansågs som säreget, mästerligt och utan motstycke i den polska prosan. Bruno Schulz blev snart en av förgrundsfigurerna inom det litterära avantgardet tillsammans med samtida författare som Witold Gombrowicz och Stanislaw Ignacy Witkiewicz.
På 60-talet återupptäcktes Bruno Schulz författarskap och böckerna översattes till flera språk, bland annat svenska. Sedan dess har hans stjärna fortsatt stiga och han har numera en rad anhängare över hela världen.