Riktade FN-sanktioner innebär tillgångsfrysning genom svartlistning av enskilda och andra privaträttssubjekt. de har i stor utsträckning ersatt generella handelsembargon i FN:s säkerhetsråds fredsupprätthållande verksamhet enligt kapitel VII i FN-stadgan. Sedan tre svenska medborgare under hösten 2001 kom att omfattas av de riktade FN-sanktionerna mot talibanregimen i Afghanistan och al-Qaida har sådana sanktioner utsatts för hård kritik för bristande förenlighet med de rättssäkerhetsgarantier som normalt gäller för liknande åtgärder i nationell rätt, såsom rätt att höras och rätt till domstolsprövning. Riktade FN-sanktioner har därför i mångas ögon kommit att framstå som oförenliga med grundläggande mänskliga fri- och rättigheter såsom dessa skyddas i folkrätten.
I denna avhandling analyseras kritiken mot riktade FN-sanktioner från allmänna folkrättsliga utgångspunkter. Mot bakgrund av FN-stadgans ändamål att stoppa krig undersöks det om inte riktade FN-sanktioner borde behandlas som en form av ekonomisk krigföring. Det regelverk de i så fall får betraktas utifrån är inte mänskliga fri- och rättigheter i sin fredstida form utan den mera tillåtande krigstida folkrätten. Undersökningen visar att riktade FN-sanktioner håller sig väl inom ramarna för ekonomisk krigföring såsom den bedrevs under de båda världskrigen och att mycket av kritiken mot dem förefaller vara missriktad de lege lata.
Fredrik Stenhammar är verksam som forskare och lärare vid juridiska institutionen, Stockholms universitet.